Konsten att våga
En nära person som jag älskar något enormt har diagnosen Alzheimers. För er som inte vet är det en demenssjukdom som påverkar minne, tal förmåga och personligheten. Den kan få ens närmaste släktning till att framgå som en främling. Det är hemskt och det finns inget man kan göra åt det. Man kan bromsa med medicin till viss del men tillslut hinner sjukdomen ikapp och personen du en gång stod otroligt nära försvinner framför dina ögon. Den ända som finns kvar är en tom kropp som påminner dig om livet innan sjukdomen.
Vi har haft turen att kunna bromsa denna sjukdom en längre tid men medicinen gör tyvärr inte så mycket längre. Han försvinner mer och mer för varje dag. I slutet på förra året hände en drastisk förändändring som gjorde att han nu är på ett demenshem. Det är positivt för att han får den omsorg han behöver men det är också sorgligt för på något vis blir det ett fysiskt bevisa på att personen faktisk är sjuk och klarar inte ta hand om sig själv. Vi visste ju att han skulle hamna där så småningom men det blev ändå en chock. Jag har sätt hur hans sjukdom har utvecklats mer och mer framför mina ögon men jag tror aldrig jag lät mig själv acceptera att han faktiskt var sjuk. Jag var i förnekelse det på något vis. Övertalar mig att det är inte så illa, det går över alla har vi dåliga dagar osv.. Det är först nu som jag inser vad som händer och sker med honom och det gör så ont i hjärtat.
Jag skäms för att säga detta men jag har inte träffat honom sedan han hamnade på hemmet. Ta mig inte fel jag vill verkligen träffa honom för jag saknar honom så enormt mycket men jag vågar inte åka dit. Har massa underbara minnen av denna fantastiska man som vart en stor del av mitt liv och jag vill inte att dom ska försvinna och ersättas med bilden av en främling. Mår så dåligt av att jag inte besökt honom. Hade det vart tvärtom så hade han inte tvekat en sekund på att besöka mig. Han har alltid varit den person som kämpat för mig i min kamp mot smärtan så varför skulle jag inte ställa upp och vara där för honom. Mitt samvete påminner mig dagligen och att jag måste ta mig i kragen och våga åka dit, innan det är försent.