Ignoranta läkare och en oplanerad operation

Att lära sig leva med en dold "sjukdom" är en sak men att inte ha en diagnos är något helt annat. Att ständigt gå runt och undra är det farligt, går det att bota eller kommer jag att leva med detta resten av livet? Det svåraste och absolut tuffaste under min pågående resa är att varje läkarbesök måste jag övertala och försvara mig för att i huvudtaget bli tagen på allvar.  Ja jag har kronisk smärta men varför har jag det? Varför försvinner inte min värk? Vad kommer den ifrån? Varför tror ni mig inte?


Det tog 13år innan läkarna fick upp ögonen och insåg att "oj då, hon ser ut att ha väldigt ont". Det har vart många möten då dom himlat med ögon och slängt frasen "ta en alvedon och gå och lägg dig så ska du se att det går över" i ansiktet på mig men vad dom inte förstod då är att värken aldrig försvinner. Klart vissa läkare har ju lyssnat och gjort det dom kunnat för att hitta något så som MR, CT, röntgen, ultraljud osv, men kruxet är att min "sjukdom" inte visar sig på allt dom testat. Så jag kan förstå att dom tvekar men det betyder inte att "sjukdomen" inte existerar bara för att du inte lyckas finna ditt fysiska bevis.

Första gången jag fick så ont att jag inte kunde gå/stå/ligga hade jag fullständig panik. Min mamma körde mig till akuten och jag blir bara argare och mer ledsen för varje minut som går. När det väl är min tur och jag får mitt rum brister det mer och mer. Läkarn sätter en kanyl och sprutar morfin efter morfin. Jag säger till honom varje gång jag skriker efter smärtlindring att morfin inte biter på min smärta alls, ge mig något annat som hjälper. "Äsh, struntprat det är bara frågan om rätt dos" säger läkarn helt oberörd av mina ord. Jag skriker mer och mer över smärtan och hög som ett hus åker jag in för titthåls operation. Efter operationen vaknar jag upp och skriker av smärta. Mina höfter tar kol på mig och jag har fortfarande ingen smärtlindring i kroppen och läkarn från operationen ser förvirrad ut och fäller kommentaren. "Varför har vi gjort titthåls operation på blindtarmen om det är höfterna du har ont i?" Det ända jag minns efter detta är att jag trillar in och ut av medvetandet på IVA och att dom måste ständigt peta på mig och påminna mig om att andas.. Hade denna akutläkaren svalt sin förbannade stolthet och lyssnat på mig från början hade jag undvikt denna totalt onödiga operation.

Det positiva ur denna situation är att läkarna fått upp ögonen och har äntligen förstått att jag har smärtproblematik. Tänk att det ska ta 13år av ork, slit och missöden för att bli tagen på allvar och äntligen få hjälpen jag behöver. Det har vart så många gånger jag velat ge upp helt och hållet. Men tack vare en envis släkt och massor av stöd har jag funnit orken att fortsätta kämpa för att få en fastställd diagnos. Idag sitter jag i kö för att få åka till Västervik och träffa en EDS specialist. Vad EDS är och vad det innebär för mig tar vi i ett annat inlägg.

Så om ni själva är i en liknande situation eller kanske bara en anhörig, snälla hur jobbigt det än är så håll ut och stå på dig. Det gäller bara att finna den där läkarn utan fördomar som tar dig på allvar och vill lägga all tid och energi för att lösa gåtan du bär på. Det kan ta år men allt blir så mycket lättare när du väl når fram. Jag förstår om du känner "ah eller hur, kommer ju typ aldrig ske" för det har jag känt hela vägen och det gör jag än idag dom stunder jag har dåliga dagar men känslan försvinner så oroa dig inte det är fullt normalt. Låt din envishet segra med stolthet.

Commen | |
Top page