Johanna Martinsen

Visste du att din relation till ensamhet kan ha påverkas av din uppväxt? Hade ingen aning men ju mer jag läste detstå mer stämde det in på mig. För dig som inte visste har jag levt med återkommande depressioner och dessa har lämnat ett spår i min uppväxt. Jag har ytterst få minnen av min barndom. "Ja men det är inte alla som gör det är det är bara kolla gamla bilder så kommer minnena tillbaka". Å vad jag önskar det fungerade på mig. Mina besteføreldrer (farmor & farfar) har tonvis med bilder och förklarar kring bilderna när vi tittar på dom men det ringer ingen som helst klocka. Helt blankt, vilket är skrämmande att uppleva.

Så hur kunde jag då känna igen mig av vad jag läste? Jo känslorna minns jag. Sen har jag frågat min mamma mycket om min uppväxt. Mina föräldrar gick isär när jag var runt 3år. Min pappa är norrman och pga arbetsbristen på svenska marknaden tog han valet att flytta tillbaka. Min relation till pappa har vart väldigt upp och ner genom åren vilket jag tror har påverkats av att han inte kunde vara en del av min vardag så som M's pappa är en del av hans. Jag och min bror kunde bara träffa pappa på våra skollov vilket jag gissar gör att vår relation har vart så skakig under uppväxten. 

"Om vi under uppväxten känt oss oälskade, separerats från eller förlorat någon viktig person, blivit mobbade eller har andra jobbiga erfarenheter – då finns det en risk att man i vuxen ålder drar sig undan trots längtan efter gemenskap. Då kan ensamheten lätt tolkas på samma sätt som man gjorde i det förflutna; som att den är ett bevis på att man är oönskad och mindre värd. Då får ensamheten en helt annan prägel; den kopplas samman med en känsla av utsatthet, utanförskap och mindervärde. Då blir ensamheten betydligt mer ångestladdad.". Detta citat ur psykologiguiden.se träffade mig. Jag har gått igenom separation samt upplevt mobbing så kanske mitt undermedvetna har gjort att jag drar mig mot ensamheten även fast jag inte vill annat än att ha en social gemenskap.

Så hur tar jag mig ur detta och finner vägen tillbaka till gemenskapen? Ja det första jag får jobba på är nog att bryta mina mönster och våga ta kontakt med folk igen. Se förbi den osynliga väggen som skapats av tiden ifrån mina gamla vänner och bekanta. Väga fråga om en inbjudan istället för att gå runt och vänta på att en ska komma av sig självt. Ingen som vet att jag söker gemenskap om jag inte är öppen och visar mig. Defenetivt något jag måste jobba på. 

Men hur är det med "självvald" ensamhet? I mitt fall var självvald ensamhet något som inträffade när jag separerade från M's pappa. Graviditet och akut kjejsarsnitt i följd av prematur gjorde att jag tappade fotfästet. Den Johanna som släkt och vänner kände försvann någonstans på vägen. Autopiloten tog över och ja jag bara försvann. Kan nog inte förklara det med bättre ord. Så när M var drygt 6mån och jag hade börjat landa i rollen som mamma och vi hade kommit ut ur prematurfasen så inser jag att jag saknar mig själv och behöver finna min väg igen. Så efter onödiga intriger och missförstånd väljer vi att separera. Tuff resa för oss alla 3 men ja tror det var det bästa vi kunde göra där och då. Jag är fortfarande på min resa av att finna mig själv och jag har nästan funnit henne. Det som rör mina tankar mest nu är vad gör jag sen...?