Dimman du inte visste fanns

Förmågan inte kunna tänka eller prata ordentligt har sakta blivit en del av min vardag. Vissa dagar är värre en andra. Oftast är det på kvällarna efter en lång dag eller om jag kör bil långa sträckor som jag hamnar i min dimma men det kan även hända när jag bara har en pratstund med någon. Jag hamnar i en så kallad hjärndimma  som är en av alla biverkningar man får som kronisk sjuk. Hjärndimma är en kognitiv dysfunktion som är otroligt frustrerande att leva med då den påverkar min koncentrationsförmåga såväl som mitt minne och talförmåga. Mitt huvud blir tomt och blicken liksom försvinner. Du kan vifta handen framför mina ögon och jag skulle med sannorlikhet inte ens reagera på att du sitter bredvid mig.
 
Ni förstår när jag är trött och sliten, då är min kropp överkörd. Jag kan inte ens hålla huvudet uppe. Jag kan sova en hel natt hur utvilad som helst men vara lika trött som om jag inte sovit på 3-4 dygn. Bara en sådan sak som att ta sig från punkt A till punkt B i sin lägenhet kan bli en sträcka lång som ett maraton. Samma sak med dimman. Jag är delaktig och inne i konversationen men ju längre den är desto mer måste jag kämpa för att inte tappa tråden. Börjar jag bete mig konstigt eller bara stirra en tom blick ja då har jag troligtvis hamnat i dimman. Peta på mig distrahera mig, gör något oväntat som om att plötsligt klappa händerna. Då fångar du plötsligt min uppmärksamhet igen och mitt mönster bryts. Jag kommer ut ur dimman igen och kan fortsätta vår konversation. Likväl som om jag behöver pauser när jag är aktiv behöver jag pauser när jag är social. 
Commen | |
Top page