Johanna Martinsen

Jag har i stort sätt alltid vart en person som hatar att visa sig sårbar. "Om jag visar mig sårbar kommer det att användas emot mig". Tror det är just den tanken som får mig till att alltid ha min stora mur uppe men faktum är att ju mer jag blir bekväm och visar min sårbarhet desto lägre blir muren och modet stiger.  Alla har vi det där plagget i garderoben som vi älskar men är osäkra på att bära. Kommer folk acceptera att jag bär detta plagg eller kommer det bli ett öppet kort för mobbing? Varför låter jag sårbarheten vara ett vapen när det kan förvandlas till mod och stolthet? De du ser som sårbarhet gör dig bara sårbar om du tillåter det.

 

Jag har under många år känt mig utanför och sårbar av min kroniska smärta. I skolan hade jag vissa perioder svårt att hänga med på idrottslektionerna. Jag kunde inte, eller fick inte lov av läkare, att utföra vissa moment, som tex armhävningar, för mina leder klarade inte av belastningen. Hur får man en lärare att tro på en att man har problem när man själv inte vill kännas vid det? Ville inte tala om alla mina problem med kroppen för vem skulle tro mig? I vilket fall skulle dom ser mig annorlunda. Och det kunde jag inte ta där och då. Jag vägrade låta smärtan vara en del av mig. Så jag lyssnade inte på den jag stängde bara av och blockerade. Jag ville ju bara vara "normal", en i mängden. Vi vill alla ha vår plats i samhället.

 

För varje dag som går lär jag mig acceptera min sjukdom. Den är en del av mig och min personlighet vare sig jag vill eller inte. Jag är trött på att behöva skämmas för den jag är. Jag känner mig väldigt sårbar när det gäller arbetsplatser. Det har vart många situationer genom åren där jag inte blivit tagen på allvar och folk sätt mig som en lat tonåring som inte vill jobba. Min rädsla blir deras sanning. Det sista jag vill är att folk ska tolka mig som en lathet eller att jag är hopplös och inte klarar av någonting. Jag kan göra nästan göra  allt du kan men jag måste gå andra vägar och behöver mer pauser än du men i slutändan får vi båda gjort samma jobb.

 

Så våga vara sårbar! Stå upp för den du är och lev livet efter dina val och möjligheter. Våga var dig själv och acceptera dig för att du är du och ingen annan. Alla är vi olika och alla har vi våra osäkerheter men vi har en sak gemensamt. Vi har alla någon gång i vårt liv känt oss sårbara. Att vara sårbar är ett tecken på mod! Ja jag är annorlunda och det är inget fel med det. Kommer aldrig vara en "normal" människa som är smärtfri men jag har mina dagar precis som du där jag känner mig odödlig och tros kunna göra vad som helst.